I det antika Grekland hade teater en mycket stor betydelse för samhället. Det var en underhållningsform som förde samman människorna. För samhällets elit vid den tiden var det ett sätt att komma nära varandra och bli underhållna. De stora teaterförfattarna vid den tiden var Sofokles, Aischylos och Euripides. De författarna lade grunden till dagens teater och skådespelarkonst. Filosofen AriColliseum in the sunsetstoteles menade att anledningen till varför teater blev så stort var att det hade en karthargisk effekt på kroppen. Det innebär att det hade en psykologisk effekt av att “rena” själen. Begreppet syftade mest på tragedin.

Skådespel har funnits innan det antika Grekland, men det var antika Grekland som gjorde teaterkonsten känd. De utvecklade konsten till en underhållning för alla åldrar och klasser. Flera stora tragedi och komediförfattare kom från den tiden och än idag har de en viktig betydelse inom teatern. Stora dramatiker och skådespelare som William Shakespeare tog mycket inspiration från antika Greklands dramatiker.

Efter att teatern blev stor i det antika Grekland fördes konsten vidare till stora riken som Rom. I andra kulturer och världsdelar som Asien fanns teaterkonsten länge innan det ens blev känt i det antika Grekland. I de asiatiska kulturerna hade teatern en religiös betydelse, då de användes i dramatiska danskonster. Indien skrev dramatik på sanskrit och uppförde den som resande sällskap. Den dramatiska konflikten skulle ge publiken en etisk norm för sättet att leva. Till skillnad från den moderna teatern skulle skådespelarna använda symbolik-gester och stiliserade rörelser. Idag utförs den typen av teater som en traditionell underhållning vid speciella högtider och sammanhangNational Theater and Guanghua Ponds, Taipei, Taiwan. Dock hade det inte samma syfte i början av den asiatiska teatern, utan den hade syftet att vara etiskt lärande till publiken.

Teatern spred sig så långt som till den katolska kyrkan under medeltidens Europa. Munkar, präster och korgossar utförde dramatiserade stunder kring altaret under påskdagens mässa. Efter det började passionhistorien också utföras. Vid den tiden spelades teatern på Latin, men efter att teatern fick en större framgång inom kyrkan börjades det spelas på folkspråket. Det var oftast dialoger, både dramatiska och komiska som utfördes av kyrkans medlemmar.