Sofokles, som levde under 400-talet f.Kr., är en av det antika Greklands största dramatiker. Under sitt liv lär han ha skrivit mer än 120 dramer, men bara sju av dem har överlevt i sin helhet till modern tid: Aias, Antigone, Kvinnorna i Trachis, Kung Oidipus, Elektra, Filoktetes och Oidipus i Kolonos. Det dessa verk alla har gemensamt är att de är tragedier; Sofokles, tillsammans med Aischylos och Euripides, räknas till de tre stora grekiska tragöderna, och av dessa kan Sofokles sägas vara den allra största. Som bevis på detta kan bland annat nämnas att Sofokles under ungefär 50 år var den mest prisbelönte dramatikern i Aten, hans hemstad och hemstat. Sofokles deltog i runt 30 dramatiska tävlingar som anordnades där, och vann 24 av dessa. Han kom aldrig sämre än tvåa i dessa tävlingar. Detta kan jämföras med att Aischylos vann 14 tävlingar, och Euripides 4 tävlingar.

Sofokles bidrog också till dramats utveckling i stor utsträckning, till exempel genom att han införde en tredje skådespelare i sina dramer (tidigare var de alltså bara två) och genom att han utvecklade sina karaktärer i större utsträckning än andra dramatiker. Hans dramer behandlar ofta hur gudarna styr människors liv, och det faktum att hur mycket människorna än försöker undkomma det öde som gudarna har bestämt åt dem så är det hopplöst – det leder dem snarare snabbare mot ett ont öde. Efter att ha läst eller sett ett drama av Sofokles kan man med andra ord behöva något upplyftande, som en god middag, gott sällskap eller ett skönt bad i en varm badtunna (eller alla tre). Men Sofokles var ju inte för inte det antika Greklands främsta tragöd.

Sofokles kanske mest kända verk är de som tillsammans brukar kallas ”den thebanska sagocykeln”, och som handlar om Oidipus och Antigones livsöden. Berättelsen om Oidipus känner de flesta till: han föds i Thebe som son till kung Laios och drottning Ioaste, och ett orakel spår att han kommer att döda sin far och gifta sig med sin mor, så kungen och drottningen sätter ut sitt barn på en äng att dö för att undvika detta öde. Men Oidipus plockas upp av en herde, och ges till en barnlös kungafamilj. När han vuxit upp får Oidipus själv höra spådomen, och i tron att den handlar om hans adoptivföräldrar flyr han till Thebe, där det slutar med att han dödar sin biologiske far och gifter sig med hans änka, det vill säga sin egen biologiska mor.

Detta tas dock inte upp i Sofokles pjäs. Istället börjar den när Oidipus redan varit kung i 15 år, och berättar historien om hur Iokaste och Oidipus får reda på sanningen om vilka de är. Iokaste tar livet av sig, och Oidipus sticker ut sina ögon. Deras dotter, Antigone, leder sin far medan han vandrar runt blind, tills han dör. Även Antigones liv slutar i tragedi, då hon som straff (för något annat) begravs levande i ett gravvalv, där hon tar sitt liv. Klassiska tragedier, med andra ord.