Kläderna som berättar: Kostymens roll på teaterscenen
Jag minns fortfarande den magiska känslan från min första tid i en amatörteatergrupp. Det var ögonblicket då en medspelare, som jag nyss sett i jeans och t-shirt, klev in i repetitionssalen iklädd en krinolin och en snävt snörd livstyck. Förvandlingen var total. Hållningen, rörelsemönstret, till och med rösten förändrades. Det visar att teatermagi kan skapas var som helst, och man kan till och med lära sig att bygga en enkel teaterscen i trädgården för att förverkliga sina egna visioner. Plötsligt var hon karaktären. Denna typ av total inlevelse är precis vad Stanislavskijs metod lär ut som grunden för modernt skådespeleri. Detta är kostymens unika kraft på teaterscenen. Den är så mycket mer än bara kläder. Den är en bro mellan tider, en förstärkare av karaktärer och ett av de mest potenta verktyg vi har för att bygga en berättelse. Men kostymen rör sig ständigt i ett spänningsfält mellan två poler: den minutiösa strävan efter historisk sanning och den fria, konstnärliga tolkningen som vill säga något om vår egen tid.
Den historiska kostymen – en jakt på sanning eller en illusion?
Teaterkungen och den gustavianska prakten
När vi ser en pjäs som utspelar sig i en svunnen tid, förväntar vi oss ofta att kostymerna ska fungera som en tidsmaskin. Vi vill tro på den värld som målas upp framför oss, och kläderna är en avgörande del av den illusionen. Denna strävan efter en slags autenticitet är inte ny. Redan under Gustav III:s tid, en guldålder för svensk teater, var kostymerna en central del av den kungliga representationen. I utställningen Teaterkungen på Livrustkammaren visas dräkter från denna epok, designade för att glimra i skenet från vaxljus med paljetter och silverspetsar. Man eftersträvade en historisk känsla, men alltid filtrerad genom 1700-talets egen estetik och behovet av scenisk effekt. Det handlade om att skapa en storslagen och trovärdig upplevelse för dåtidens publik, inte en akademiskt korrekt återgivning för framtidens historiker.
Ikoniska klänningar som historisk referens
Men vad innebär egentligen historisk autenticitet? Forskning visar att även när en kostymdesigner har en specifik historisk förlaga är resultatet sällan en exakt kopia. Ett fascinerande exempel är den berömda Ditchley-klänningen, känd från ett porträtt av drottning Elisabet I. I flera teater- och filmuppsättningar har denna ikoniska klänning fungerat som inspiration, men nästan alltid i en tolkad form. Kostymskaparen Annsofi Nyberg använde till exempel referensen för att skapa en kröningsklänning åt karaktären Karin Månsdotter i en uppsättning av ‘Erik XIV’. Målet var inte att klä ut Karin Månsdotter till Elisabet I, utan att använda klänningens visuella kraft för att kommunicera en känsla av kunglig makt och status. Detaljer kan ändras, guldbroderier kan ersätta guldstift, men den symboliska funktionen består. Kostymen blir en referens, en nickning till historien, snarare än ett försök att återuppliva den.
När historisk korrekthet är avgörande
I vissa produktioner är dock den historiska korrektheten av yttersta vikt för att kunna berätta historien på ett rättvisande sätt. För att uppnå detta anlitas ofta faktakonsulter, såsom docent Yvonne Svanström gjorde för SVT-serien ‘Fröken Frimans krig’. Hennes uppgift var inte bara att se till att klänningarnas snitt var korrekta för tiden, utan också att förmedla de sociala koder och regler som kläderna bar på. Som Svanström påpekat, fanns det under 1800-talet lagar som reglerade vilka kläder vissa kvinnor fick bära. En sådan detalj är avgörande för att förstå karaktärernas livsvillkor och samhällets struktur. Här blir kostymen ett verktyg för att avslöja historiens dolda lager, där varje söm och varje tygval bär på en djupare mening.
Från skiss till scen – kostymdesignerns hantverk och process
Bakom varje kostym som trollbinder oss från scenen ligger en lång och mödosam process av forskning, kreativitet och hantverksskicklighet. Allt börjar med en djupdykning i pjäsens text. Som processguiden för kostymdesigners beskriver, handlar det första steget om att ‘läsa in’ verket, att förstå dess teman, karaktärer och inre logik. Tillsammans med regissören och resten av det konstnärliga teamet bestäms uppsättningens ‘läsart’ och ‘abstraktionsnivå’. Det är avgörande att kostymerna samspelar med scenografin, och därför är det viktigt att man inte heller glömmer bort teaterns inredning för att skapa en sammanhållen visuell värld. Därefter vidtar en intensiv researchfas. Jag har själv tillbringat otaliga timmar i bibliotek och arkiv, men också med att samla bilder, tygprover och föremål som kan fånga en känsla eller stämning. Ur detta hav av inspiration växer sedan de första skisserna fram, där karaktärernas silhuetter, färger och material börjar ta form. För det är i ateljén magin verkligen sker. Här arbetar skräddare, hattmakare och färgare med att ge liv åt designen. Som utbildningar i scenkostym och historiska dräkter visar, byggs en historisk dräkt ofta upp inifrån och ut med formande underplagg som korsetter och vadderingar. Det är ett minutiöst hantverk som kräver en djup förståelse för både historia och material. Att skapa en specifik värld, vare sig det är ett kungligt hov eller en spöklik herrgård, kräver enorm detaljrikedom. Det är en process som liknar den när man måste fixa halloweendekoration för teatern, där varje detalj bidrar till helheten.
Den moderna tolkningen – när historien möter samtiden
Men teater handlar inte alltid om att blicka bakåt. Ofta är det mest spännande det som händer när en klassisk text får möta vår egen tid. Att medvetet bryta mot historisk korrekthet i kostymvalen kan vara ett kraftfullt sätt att göra en gammal berättelse angelägen och relevant för en nutida publik. Genom att klä karaktärerna i moderna kläder kan en regissör och en kostymdesigner lyfta fram universella teman som makt, kärlek och svek. Ett lysande exempel på detta är Drottning Margrethe av Danmarks arbete som kostymdesigner. När hon skapade kostymerna till baletten ‘Snödrottningen’ var hennes utgångspunkt inte en specifik historisk period, utan, som Sveriges Radio rapporterat om, ‘hela den värld som HC Andersen beskriver’. Inspirationen kom direkt från berättelsens kärna och stämning. Detta är ett förhållningssätt där kostymen blir en ren konstnärlig tolkning, frikopplad från krav på historisk återgivning, med målet att förstärka och fördjupa den sceniska upplevelsen. Att använda samtida kläder ställer dock lika höga krav på analys och medvetenhet som att skapa en historisk dräkt. I en modern uppsättning av ‘Romeo och Julia’ kan konflikterna mellan familjerna Montague och Capulet gestaltas genom deras klädstilar. En karaktärs sociala status eller rebelliska natur kan uttryckas genom medvetna val, där till exempel medvetna val av moderna märkeskläder och slitstarka jeans kan signalera allt från grupptillhörighet till uppror. Ett par moderna jeans kan kommunicera lika mycket om en karaktärs attityd och bakgrund som en värja eller en fjäderprydd hatt gjorde på Shakespeares tid. Kostymdesignern måste förstå och använda detta moderna symbolspråk med samma precision som den historiska dräktens.
När ridån går ner – kostymens liv efter föreställningen
Återbruk och hållbarhet i kostymförrådet
Vad händer med alla dessa fantastiska kreationer när den sista applåden har tystnat och föreställningen läggs ner? I bästa fall får de nytt liv. Redan på 1700-talet, då dyrbara textilier gjorde återbruk till en nödvändighet, syddes kostymer om och anpassades för nya roller och uppsättningar. Denna pragmatiska hållbarhet lever kvar än idag i teatervärldens kostymförråd, där plagg ständigt återanvänds, modifieras och får berätta nya historier. Det är en vacker cykel där ett plagg kan samla på sig minnen från flera olika produktioner och skådespelare.
Ett kulturarv att bevara
Men vissa kostymer är mer än bara bruksföremål. De är unika konstverk och viktiga delar av vårt kulturarv. Detta blev tydligt när Dramaten för ett antal år sedan, vilket SVT Nyheter rapporterade om, auktionerade ut kostymer från bland annat en av Ingmar Bergmans uppsättningar. Försäljningen väckte en het debatt och belyste den svåra balansen mellan en teaters ekonomiska verklighet och ansvaret att bevara sitt historiska arv. Det är en utmaning som är central för alla som funderar på att driva en teater. En kostym som burits av en legendarisk skådespelare i en ikonisk uppsättning har ett värde som sträcker sig långt bortom tygets och sömnadens kostnad. Den blir en materiell länk till ett oförglömligt ögonblick i teaterhistorien. Och det är kanske där, i skärningspunkten mellan det förgängliga och det eviga, som teaterkostymens sanna själ finns. Den är skapad för ett flyktigt ögonblick på scenen, för att leva och andas på en skådespelares kropp under några timmar. Samtidigt bär den på berättelser, hantverkstraditioner och minnen som kan överleva i generationer. Oavsett om den är en exakt historisk replika eller en vild, modern fantasi, är kostymen aldrig bara kläder. Den är en tyst berättare, en bärare av drömmar och en oumbärlig del av den magi som bara kan uppstå i teaterns förtrollade rum.